Nu har jag bestämt mig. Det måste ske en förändring, och det är snart.
Jag vill sluta röka, helt. Jag vill så gärna, men det är svårt. Det är inte nikotinbehovet som är det svåra att bli av med, nej det försvinner faktiskt väldigt snabbt. Känner inte att jag har så stort kroppsligt behov av att smita ut för en cigarett. Nej, det är mer vanan som är svar att göra sig av med. Och att vanor är svåra att ändra på, det vet väl alla. Speciellt dåliga vanor.

Så det spelar egentligen ingen roll att folk påpekar för mig hur pass dåligt det är att röka eller visar bilder på vad rökning gör med ens kropp för när jag står där i kylan och väntar på att bussen ska komma så skiter jag fullständigt det.
Rökning är en dålig vana, en hemsk ovana men även en sysselsättning. Jag är så van att ta upp och blossa när jag väntar på att bussen ska gå, eller när det är en kvarts rast i skolan och det är den ovanan som är svårast att bryta sig ur. Ett invant beteende. Det blir lite av ens identitet. När man då helt plötsligt fimpar, vem är man då?

Sen ska vi inte tala om hur det är när det vankas fest, då är det mer eller mindre kört. Fast feströka är något jag för tillfället tillåter mig själv att göra utan att behöva få dåligt samvete. För de flesta kan nog hålla med om att det är svårare att stå emot saker när man är på fest eller när man har druckit lite alkohol. Hur många av er har inte någon gång skyllt erat beteende på att ni hade druckit?
Det finns de som inte säger det fungerar att trappa ner. Bullshit, säger jag. Det handlar om vanan att göra det, och man får ju börja någonstans. om man börjar med att vänja av saker i små steg så kan man snart ta större och större. Men någonstans måste man börja.

Men jag ska sluta. Förr eller senare ska jag ha lyckats bekämpa mitt beroende. Förändra mina vanor. Jag vet inte när detta kommer bli, och jag kommer heller inte att sätta en tid. Rädslan över att misslyckas gör att jag inte antar utmaningen fullt ut. Men det ska gå. Jag ska vinna.

Just nu orkar jag bara inte tävla.